I JUST CAN'T GET ENOUGH OF YOU
detta är ett deppinlägg om att jag saknar samuel och vill du inte läsa det så behöver du inte ens börja, jag är väl medveten om att det är jobbigt att läsa om sånt. jag behöver bara skriva av mig just nu.
jag har kommit på att kärleken kan göra ont. och då menar jag inte bara t.ex obesvarad kärlek eller kärlek som inte fungerar, utan även kärlek som känns perfekt. min kärlek är perfekt och jag är hur lycklig som helst men, när ens kärlek befinner sig 40 mil ifrån dig, då gör det ont.
det känns som att det blev såhär bara för att jag åkte till london, bara för att jag lämnade han i sex veckor så lämnar han mig nu, nästan som att ge igen. jag vet att det inte är så alls och så ligger det verkligen inte till, men lite känns det så, att det var ödet på något sätt. det där lät skumt, jag vet haha.
jag vet att jag kan klara det här, så lätt ger jag inte upp, och klarar vi sex veckor i olika länder klarar vi det här, det vet jag! det tvivlar jag inte alls på, även om det känns sjukt jobbigt ibland.
imorgon är det sista dagen för att söka till högskolan, jag mår fan psykiskt dåligt av detta. det tvistar omkull hela min hjärna och jag hatar att ta sådana här stora beslut, så pass vuxen känner jag mig inte än. just nu lutar det åt göteborg i höst för min del, det är bara de två sista valen som är i örebro, resten är i götet. göteborg är en fantastisk stad, jag älskar den verkligen och skulle verkligen vilja bo där. frågan är om jag är redo, men som mamma sa så kanske det här är min chans, jag kan inte bli fast här i eskilstuna, så är det bara, det vill jag inte. jag känner mig inte så vuxen, men flytta vill jag verkligen, men jag är ju nästan 20 år, det kanske ändå är dags? men då kommer massa frågor igen, den största är väl lägenhetsfrågan. en fråga som är viktig och som måste lösas för att detta ska funka.
men samuel bor ju redan i göteborg. vi har inte vart tillsammans så länge jag vet, men det känns himla onödigt om jag ska flytta ner och vi bor på ett varsitt ställe, det kommer ju bara att vara helt onödigt, det vet jag redan nu. men att bo med han, det är en riktigt stor grej, inte bara flytta hemifrån och flytta ner till göteborg, utan kanske också flytta ihop med en kille. men jag är så sugen på att flytta och jag tycker och tror att vi skulle få det att funka riktigt bra med det mesta och han är ingen jag tröttnar på, jag skulle kunna spendera jag vet inte hur mycket tid som helst med han. men inget är bestämt, jag har knappt pratat med han och det gör det bara ännu jobbigare eftersom sista anmälningsdagen för högskolan är imorgon.
frågan är om jag skulle våga flytta till göteborg alldeles själv, jag vet inte. det skulle vara så tryggt att ha samuel med. men det som är så himla dumt är att man får inte första svaret från högskolan förrän i mitten av juli, sen måste man svara senast typ första augusti och det riktiga svaret får man inte förrän typ 9e augusti. hur sent är inte det?! jag menar eftersom högskolan börjar typ sista augusti eller nåt sånt. för jag måste ju vara säker på att jag kommer in på någon skola i gbg innan jag flyttar dit, jag kan ju inte bara flytta...
jag har kommit på att kärleken kan göra ont. och då menar jag inte bara t.ex obesvarad kärlek eller kärlek som inte fungerar, utan även kärlek som känns perfekt. min kärlek är perfekt och jag är hur lycklig som helst men, när ens kärlek befinner sig 40 mil ifrån dig, då gör det ont.
det känns som att det blev såhär bara för att jag åkte till london, bara för att jag lämnade han i sex veckor så lämnar han mig nu, nästan som att ge igen. jag vet att det inte är så alls och så ligger det verkligen inte till, men lite känns det så, att det var ödet på något sätt. det där lät skumt, jag vet haha.
jag vet att jag kan klara det här, så lätt ger jag inte upp, och klarar vi sex veckor i olika länder klarar vi det här, det vet jag! det tvivlar jag inte alls på, även om det känns sjukt jobbigt ibland.
imorgon är det sista dagen för att söka till högskolan, jag mår fan psykiskt dåligt av detta. det tvistar omkull hela min hjärna och jag hatar att ta sådana här stora beslut, så pass vuxen känner jag mig inte än. just nu lutar det åt göteborg i höst för min del, det är bara de två sista valen som är i örebro, resten är i götet. göteborg är en fantastisk stad, jag älskar den verkligen och skulle verkligen vilja bo där. frågan är om jag är redo, men som mamma sa så kanske det här är min chans, jag kan inte bli fast här i eskilstuna, så är det bara, det vill jag inte. jag känner mig inte så vuxen, men flytta vill jag verkligen, men jag är ju nästan 20 år, det kanske ändå är dags? men då kommer massa frågor igen, den största är väl lägenhetsfrågan. en fråga som är viktig och som måste lösas för att detta ska funka.
men samuel bor ju redan i göteborg. vi har inte vart tillsammans så länge jag vet, men det känns himla onödigt om jag ska flytta ner och vi bor på ett varsitt ställe, det kommer ju bara att vara helt onödigt, det vet jag redan nu. men att bo med han, det är en riktigt stor grej, inte bara flytta hemifrån och flytta ner till göteborg, utan kanske också flytta ihop med en kille. men jag är så sugen på att flytta och jag tycker och tror att vi skulle få det att funka riktigt bra med det mesta och han är ingen jag tröttnar på, jag skulle kunna spendera jag vet inte hur mycket tid som helst med han. men inget är bestämt, jag har knappt pratat med han och det gör det bara ännu jobbigare eftersom sista anmälningsdagen för högskolan är imorgon.
frågan är om jag skulle våga flytta till göteborg alldeles själv, jag vet inte. det skulle vara så tryggt att ha samuel med. men det som är så himla dumt är att man får inte första svaret från högskolan förrän i mitten av juli, sen måste man svara senast typ första augusti och det riktiga svaret får man inte förrän typ 9e augusti. hur sent är inte det?! jag menar eftersom högskolan börjar typ sista augusti eller nåt sånt. för jag måste ju vara säker på att jag kommer in på någon skola i gbg innan jag flyttar dit, jag kan ju inte bara flytta...
